Uppdaterat 2009-06-28:
Next-up.org i Frankrike uppmärksammar Gekås.
De ser ut som vita svampar och sitter monterade i taket mellan lysrören på metallskenan/kabelstegen. Storleken är 25-30 cm i diameter. De här sändarna/antennerna är med stor säkerhet till för UMTS/GSM mobiltelefoni. Kännetecknet är den svarta och 15-25 mm tjocka och styva kabeln som går till antennen. Vid annan typ av trådlös överföring används betydligt tunnare kablar till antennerna. Samma typ av antenner/sändare finner man i Stockolms tunnelbana och i större gallerior. Högsta uppmätta strålningsnivån från en liknande sändare i Gallerian vid Hamngatan i Stockholm var 200 000 µw/m² (200 mW/m²). Det är 2000 gånger över vad de 14 forskarna i Bioinitiative-gruppen rekommenderar som gränsvärde inomhus. De rekommenderar 1000 µW/m² utomhus och 100 µW/m² inomhus.
Det här är bara en första undersökning av vad man kan hitta i Ullared och vid Gekås. En mätning kommer att göras senare för att visa vilken typ av sändare det finns i området och vilken nivå av strålning som folk utsätts för.
16 kommentarer:
Har varit svårt mobil/mastsjuk sedan 1997. Sedan en dryg månad tillbaka har strålningen ökat så markant att det nu är outhärdligt. Förmodl. propp i vänster ben, svullen hela kroppen, yrsel, huvudvärk, illamående, tappat aptiten, tarmproblem, håravfall m.m. Söka läkare är meningslöst eftersom man blir behandlad som skräp. Har ingen kontakt med andra mobil/mastsjuka sedan flera år eftersom det inte finns någon gemenskap.
Bravo Robert! Mycket glädjande att se denna artikel, och att den uppmärksammas på next-up! Och lika glad blir man att se nya lokala mobilsmogsidor etc :)
Till Anonym: via FEB:s medlemmar tror jag du kan få tips om en mänsklig husläkare. Så där dåligt ska du inte må! Du måste bli sjukskriven och byta boende (eller elsanera). Hälsan finns långt ute på landsbygden, och kanske gemenskapen också!
Svenska folket håller på att bestrålas ihjäl. Man hör ofta den senaste tiden människor unga som gamla som fått proppar i benen. Dessutom människor som ej är elöverkänsliga och aldrig kännt det minsta av strålningen, men som den senaste månaden klagat över värk i kroppen ,konstig trötthet, yrsel och mår dåligt. Dessutom hjälper ej elsanering mot strålningen ifrån masterna. Det är lika illa på landsbygden.
Det är inte bara svenska folket som strålas ihjäl, utan allt liv på jorden. Bisamhällen började försvinna oförklarligt för några år sedan och undersökningar har visat att det i ofta hade satts upp 3G sändare på mindre än 300 meters avstånd. Hur många bin blir det kvar nu när 4G sätts igång. Finns det inte några bin, finns det inte heller mat att äta vare sig för djur eller människor. Då svälter även de mest okänsliga personerna ihjäl. Vi som känner strålningens verkan kan välja att gå runt och tycka synd om oss själva eller så kan vi börja arbeta för en förändring. Gemene man måste upplysas om vad som håller på att hända och det hjälper inte att gnälla. På något sätt måste folk komma till insikt om att strålningen drabbar allt liv och inte bara oss ”känsliga”. Ett bra exempel på sådan kreativitet är ju just denna blogg. Tänk om fler kunde lägga ner ett liknande engagemang för att visa vad som pågår. I detta arbete borde det finnas tillräckligt med gemenskap för alla. Det är bara med gemensamma ansträngningar som vi har en chans att skapa en förändring.
Ingela Larsson: Vi är faktiskt många som i åratal kämpat utan att GNÄLLA. Vi är också många som inte bara "känner" utan är så sjuka av strålningen att vi varje dag kämpar för att leva till nästa.
Trots detta sprider vi vårt budskap om strålningens skadeverkningar så fort tillfälle ges.
Mariél & co
Det vet jag, för jag är själv en av dem som kämpat i många år och kämpar fortfarande. Min poäng var nog snarare att det är synd att inte alla som vet att strålningen dödar engagerar sig och att vi andra inte alltid finner styrka i gemenskapen i det vi faktiskt vet. Hur kommer det sig att det år 2000 officiellt fanns ca 300 000 som upplevde skadeverkningarna från EMF, när det nästan alltid är samma människor som sticker ut huvudet i debatten. Se bara på medlemsantalet i de föreningar som hanterar den här frågan, det är löjligt litet. Fick föreningarna fler medlemmar skulle de också få mer genomslagskraft. Vi människor håller troligtvis på att utrota det mesta av livet på vår jord med vår teknik, men det är också vi som har möjligheten att få stopp på det.
Att medlemsantalet är lågt i föreningarna beror kanske på det som så många sagt under åren "de består av små sektliknande sammansatta grupper vilka fryser ut vissa personer och mycket sk*tprat om andra medlemmar".
Det finns de inom föreningarna vilka tror de är förmer än andra, tror de vet och kan allt ,passar inte några in i deras mall, blir de personerna utfrysta.
Mariél & co
Vill vi ha det så?
Inte jag i alla fall.
Vad ska vi göra istället?
Nu kastar också jag mig in i debatten! För det första vill jag nämna att antalet Feb-medlemmar kan hållas nere av det faktum att det tyvärr i vissa sammanhang är stigmatiserande. Vilket vi naturligtvis ska ändra på - och få fler med symptom på el-/strålkänslighet att gå med och inte skämmas för det. Det är nämligen INTE VÅRT FEL!!!!
Alla mindre föreningar som måste kämpa mot omvärlden på ett eller annat sätt riskerar att få en släng av "sektsyndrom". Det är allvarligt eftersom vi måste hålla samman och inte gå emot varandra - vi har olika symtom och vi tänker och tycker olika om det vi drabbats av men vi vinner mest på att så många som möjligt kan göra sina röster hörda - och helst i gemensamma aktioner. (Jfr t.ex. samefrågan där olika intressen inom same-grupperingarna orsakat att övriga samhället med lätthet kunnat köra över deras rättigheter.)
Vad gäller just alla svårt elöverkänsliga måste jag säga att man måste vara näst intill övermänskligt stark för att inte gå under av utanförskapet och utfrysningen som vårt s.k. "humanistiska" samhälle utsätter dem/er/oss för. Känner man då trygghet i en grupp är det ju lätt hänt att man odlar en gruppkänsla som inte släpper in andra och som ser hela omvärlden som ett hot - inte att undra på, säger jag som förra veckan besökte en ort där svårt elöverkänsliga bor. Jag är skakad.
Tack för de orden det var precis det jag önskade höra. För vi har för mycket att göra för att käbbla med varandra. Som jag upplever det sätter vi oss själva för mycket i fokus, vilket jag tror gör att gemene man ryggar tillbaka. Elöverkänslighet är en sak. Det är ett fruktansvärt tillstånd att leva med i det moderna samhället, men vore det då inte för mobilindustrin hade det inte behövt vara ett så stort problem som det är i dag. Då hade vi kunnat elsanera våra arbetsplatser och hem och då klarat oss hyfsat med resten av världen. Många hade kanske heller aldrig drabbats, men framför allt hade vi sluppit bli samhällets fiende nr 1. Att vi har stigmatiserats som du säger är tror jag en väldigt skicklig taktik från de som vill få tyst på oss, så just därför får vi inte ta åt oss av det. Fast jag håller med hur lätt är det att behålla en stark självkänsla när man har hela världen mot sig, t o m den egena kroppen. Att det är önskvärt att få tyst på oss som faktiskt vet hur strålningen påverkar våra kroppar är ju lätt att förstå och just därför ar det så viktigt att vi som du säger håller samman och inte gå emot varandra. Vi har inte råd med det. Att det sedan bildas grupper inom gruppen är nog svårt att komma ifrån, är inte det ganska allmänmänskligt. Det börjar vi ju med redan som småbarn. Det önskvärda är väl att alla hittar sin grupp där de känner sig hemma och att det finns utrymme för kreativ handling. Det viktiga borde inte vara vilken grupp individen tillhör, det borde vara de handlingar individen gör. Framför allt måste vi kanske acceptera att vi inte alltid är överens och att var och en måste följa sin övertygelse och att det är bra med många infallsvinklar för att lösa ett svårt problem.
Heja Robert!
Bra att du avslöjar. Jag skulle önska en film om strålning från trådlösa telefoner, både när det talas i dem och när det inte görs. Sedan skulle jag önska en film om hur mycket en vanlig mobiltelefon strålar när den inta används. Jag har en syster som har jobbat på telia med 3G och hon hävdar att mobiltelefoner inte strålar om man inte ringer med dem. Alltså borde inte strålningskänsliga reagera på dem.
Jag antar att du inte har några sådana själv men du kanske känner någon som har.
Hej Anonym!
Bra förslag och tankar du har!
Det kommer att visas filmer och mätningar på det du beskriver. Har bara inte blivit klar. Har prioriterat annat som också är viktigt att visa.
En mobiltelefon strålar regelbundet kort pulspaket när du förflyttar dig. Värst är det när man åker tåg eller bil. Då ligger telefonen och pratar med basstationerna som du passerar. Ha den helst inte på kroppen när du åker tåg, buss eller bil.
/Robert
hej. jag vill berätta en liten sak som jag varit med om i mitt arbete med master mm. det var en granne till en mast, hon hade sedan den kom upp blivit mycket dålig, hon hade fått stöd av 2 olika läkare varav den ena rekomenderade henne att flytta. hon bestred alla beslut om masten, och när jag kom dit ovetandes om hur illa det var blev jag utskälld, när hon lugnat sig så förklarade jag att det nog var något annat som tyvärr gjort henne sjuk blev hon självklart inte glad, jag bad henne då att följa med mig upp till masten, hon gjorde tillslut så, och hon blev väldigt förvånad. masten hade nämligen aldrig kommit igång, det var jag som hade med mig utrustningen som står inne i boden. den hade pga allt bråk inte blivit igångstartad, trots att den kom dit för ca ett år sedan. tyvärr vet jag inte vad det var som hon blev sjuk av, men inte var det masten i alla fall.
Det är alltid intressant att läsa kommentarer här, men om man vill att det man skriver ska framstå mer trovärdigt, så är det bra att inte vara Anonym.
Bara ett tips!
;-)
Hoppas att samtliga som strider mot alla dessa "farliga basstationer" absolut INTE använder sig av en mobiltelefon själv!!
Sen kan man ju undra om inte Mr Gekås kanske hade fått en hjärntumör i alla fall även om han inte hade pratat i mobiltelefon. Vet vet?
Till Henrik:
Angående din kommentar i gästboken. Kan du hänvisa till någon långtidsstudie som visar effekten av strålningen från basstationer? Vad är högt eller lågt vid en långtidsexponering? Om du bor och jobbar i en strålningsnivå på 2 V/m (2 GHz), klarar man sig då eller finns det biologiska risker? Vad är det som säger att de högsta nivåerna är farligare än lägre? Det kanske är modulationen (bärvågens pulser) som har störst biologisk effekt?
Skicka en kommentar